 |
| Andra etappens väder var som sig bör |
Med samling 17:50 kunde
man som etappvärd snabbt konstatera att det vankades nytt deltagarrekord. Genom att
räkna ihop antal cykellår och dividera med 2 så fick jag det till 14 startande!
Klarblå himmel och sol gav en fin inramning på den sociala tillställningen. Denna gången stod två alternativ på menyn. Det skulle drygt två timmar senare kunna konstateras att alternativen från kvällens meny smakade utsökt...
På menyn för dagen stod en lagom
lång bana (46,5 km) och en lite längre (59,1 km), vilket även det är nytt för girot. Tanken var att de båda
skulle ta ungefär lika lång tid, vilket i sig medför olika tempo. Efter
kort briefing, där såväl nya som tidigare deltagare av girot hälsades välkomna, kunde de lagom snabba amatörcyklisterna släppas lös å strax med ett litet
försprång och därefter stack även de lite snabbare amatörcyklisterna.
Proffscyklister fick som vanligt stanna hemma, då det gäller GiroGbg. Efter
några minuter infann sig ett bra och njutbart team-körnings-tempo. Som planerat
delades församlingen upp i en lagom fortkörande grupp och en lite snabbare för
den längre sträckningen och även geografiskt sett vid Öjersjö.
 |
| Bansträckningen för GiroGbgs andra etapp: Lagom (46 km) eller lite längre (59 km) |
Marie, Malin, Stefan
& Calle vek följaktligen av ner mot Landvetter. I lätt medvind kunde de
hitta ett bra tempo som passade alla och växeldra km efter km å bara njuta av
det fina vädret. Som om det vore planerat så vänder man ju sakteliga om nere
vid Inseros och cyklar med näsan mot solnedgången. Sällskapet tog också tillfället i akt att
stanna upp en snabbis för att i solens sista varma strålar avnjuta även en å
annan snickers eller dylikt. Avslutningsvis och med nya snabba kolhydrater i
blodomloppet väntade 15 km fri fart in till mål. Calle som varit dragvillig
tidigare under loppet fick till slut ge sig mot Stefan och Malin som spurtade
om en hedersvärd förstaplats in under Rv. 40 tunneln. Stefan snärtade till och
visade att han trots föregången sjukdom ändå är starkast i familjen. Calle och
Marie rullade nöjda i mål strax därefter.
På den längre banan
hittades däremot inte ett lagom tempo så självfallet. Efter att ha maxat nedför
Furulundsbacken, med Richard och Magnus längst fram i framstupa kamikaze ställningar,
så höjdes tempot bort mot Jonsered. Fältet trycktes ihop då de adrenalinfyllda
grabbarna i täten insett att de kört lite för fort. Väl i Jonsered blev det ett
kort depå-stopp innan Bergspriset och de tillhörande bonussekundrarna skulle
delas ut. Vissa satt mer i sina egna tankar och fokuserade på taktiken, medan
andra öppet diskuterade om det inte var lämpligare att ta mållinjen för bergspriset
lite närmare än vad det tidigare var planerat av etappvärden. Vi (som var
mentalt närvarande) i diskussionen kom fram till att det var den första ensamma
brevlådan på vänster sida som skulle vara mållinje. De andra två (nämner inga
namn) trodde fortfarande att det var 6 km upp till bergspriset och startade
därför lite långsammare då startskottet gick igen. Emil och Erik S var snabbast
upp och belönades med 10 resp. 5 bonuspoäng i sammandraget. Erik J tog Richard
på slutet och fick med sig de sista 3 poängen. Karl och Martin rullade sen över
lagom nöjda över att ha tryckt på i backen men ändå inte slösat för mycket
kraft.
Martin var vidare inte
sen med att berätta att han minsann kört diverse stenhårda maxtester kvällen
innan (men tuffa maxtester har ju även wannabe-Ironman-killarna gjort precis
enligt
inlägget från 1:a april på deras blogg…eller hur var det nu?). Första
etappens segrare i H17+ visar alltså att han minsann inte formtoppar sig utan
ser sitt deltagande i GiroGbg som en del i bra veckoträning. Helt rätt! Bara
10-talet sekunder efter Martin trampade nybörjaren Christian upp förbi
brevlådan. På högsta framväxeln dessutom. ”Nybörjarmisstag” kan man tänka, men
så var inte fallet. Han hade lånat en gammal 80-tals-cykel där det inte går att
komma ner på den låga kransen framtill. Imponerande från den snabbfotade GoTri-medlemmen.
Vad som också imponerade stort på alla
dessa killar var nästa person upp, Nina Wolmesjö, som inte bara var snyggast i
gänget, utan även visade sig superstark å utan problem kunde hänga med på långa
banan i det tuffa tempot. På tal om snyggt var hennes avslutande spurt efter de
59 kilometrarna av världsklass. Mer om det senare. Magnus hängde också med på
den långa banan, men har utelämnats i diskussionen kring bergspris då han
självmant önskade få sticka lite i förväg innan Jonsered för att få avnjuta
Härkeshutsvägen utan mjölksyra upp i bihålorna.
Tiden gick sen fort
(framförallt eftersom vi hade så roligt) å väl framme i Landvetter var Magnus
inhämtad och det skulle dröja några kilometer innan fältet drogs ut igen, då de
piggaste för denna timme ökade takten igen. Väl nere i Inseros samlades fältet
upp igen och på gemensam begäran var det dags för fotografering. ”Armar upp å
sträck” blev temat för kortet och fotografen, Richard, fick order från några av
deltagarna att ta ett fotografi snabbt. Inte alla som orkar hålla upp 10 kg rakt
ovanför kroppen, vi är ju trots allt amatörcyklister å inte roddare.
 |
| Karl, Magnus, Emil, Nina, Martin, Erik J, Erik S och Christian. Foto: Richard |
Efter fotograferingen var
det slut på det roliga och en allvarligare stämning infann sig hos sällskapet.
Det började ju bli dags för ”fri fart” och 15 km till mållinjen utan vidare förhållningsregler
eller tvång till att vänta in andra. Richard
häller ut 1 kg vattnet i en av sina vattenflaskor mitt framför alla… ”Se-nu-blir-jag-lättare-psykning”
månne…? Övriga deltagare tar sig en funderare. Vissa springer å pissar medan
chansen ges. Nina konstaterar att ”ni grabbar pissar ofta”… Jojo. Nervositeten
ökar och innan vi sätter oss på hojarna igen så gör vi fullt klart för alla var
mållinjen är och hur den går ut från tunnelns första hörn 90 grader ut från
vägkanten. Noterbart hur detaljer kan sätta färg på girot.
Väl uppe i kadens igen
passerades Hällesåker och en något sliten etappvärd (skyller på hård träningsvecka)
ropar ”fri fart” i hopp om att ingen ska reagera. Tre hungriga grabbar trycker
till. Erik J, Richard och Emil lämnar de bakomvarande förvånade med sportdryck
och energybars i halsgropen. Luckan blir snabbt 20…40….60 meter. Erik S, Martin
och jag själv inser allvaret och ser till att avståndet stannar vid c:a 50
meter. Ytterligare några hundra meter bakom grupperar Nina, Christian och Magnus
ihop sig till en egen 3-manna-grupp. 3 stycken 3-mannagrupper bildades i den
långa å sega uppförskörningen till Benareby. Riktigt kul att det utvecklade sig
till en form av random team-körning på detta sättet. Mindre kul att Erik
Johanssons kedja hoppade och låste sig i en av de sista backarna, precis då
grabbarna i tätklungan hade behövt hans dragvilja på platten som mest. Erik
tvingades stanna och den andra 3-manna gruppen kunde flyga förbi och hans chans
till etappseger gick tyvärr åt pipsvängen. Det bör här nämnas att det vid
nästkommande liknande tillfälle bör överläggas om man kan göra en form av
omstart för att låta alla få vara med och spurta utan missöden.
För spurta gillas skarpt
av alla deltagarna. Spurten i ett cykelrace är som grädden på moset, pricken
över i’et och summan av kardemumman o.s.v.. Efter att ha fiskört förbi Mölnycke
var nu den främre fem-mannaklungan återställda från mjölksyra och började lägga
upp planerna inför spurten. Vindstilla, fint och klart väder, småkyligt, ingen
trafik på vägen, krampkänningar i vadmusklerna…ja, allt som skulle finnas med fanns
där. Å pang sa det med 800 meter kvar till mål Erik Staxäng trycker till å alla
andra försöker hänga på. Eriks ryck misslyckas, men föder möjligheter för
Richard, som visat sig så start katt ladda på för ett perfekt efterföljande
ryck och endast Martin kan ens vara i närheten av att utmana in över mållinjen.
Dock verkar maxtesterna från gårdagen satt sina spår och förra etappens segrare
får nöja sig med en andraplats och 80 nya poäng. 100-ingen gick till enför
dagen mycket imponerande Richard. Karl spurtade ifrån Emil och Erik Staxäng, som
ju inledde spurtandet fick bita i det sura äpplet och ta femteplatsen i
femmannaklungan, dock väldigt nöjd å glad ändå.
Något senare rullade en
bitter Erik Johansson in. Han som hade sån kraft och verkligen var på hugget. ”De
var ju ingen gentlemannastil det där” fräste han å syftade till hur vi glatt
tryckte ifrån honom då han fick kedjeproblem å tvingades stanna. Att hämta
ikapp avståndet är möjligt, men nästintill omöjligt. Men allvarligt talat, vem
vill i stridens hetta, stanna å låta Finnkampssegraren från förra året vara med
i en spurt? Övriga deltagare, skrattade, i önskan om förlåtelse, bort Eriks
kommentar. Väl förlåtna, kunde de 6 glada som gått i mål bevittna något av en höjdpunkt
under girot. Nämligen spurtstriden mellan Nina och Christian. Innan detta
skulle avgöras tryckte Magnus starkt ifrån i en långspurt. Christian som legat
på stora framdrevet hela denna kuperade å lite längre bana gjorde allt han
kunde för att skaka av sig Nina på slutet. Men vad han inte visste var att Nina
lärt sig hur man utnyttjar vindsuget och på så sätt kan få otrolig fart i en
avslutande spurt. I hastigheter kring 50-60 km/h lyckades hon tajma spurten
helt perfekt och fullkomligt sköts iväg från Christian då hon väl tryckte till
med 50 meter kvar. Vi åskådare och Christian själv gapade av beundran. Så ska
en spurt genomföras enligt skolboken.
Sammanfattningsvis kan
man konstatera att denna den andra etappen gav på rejäl fysisk utmaning, men
även sociala och gruppdynamiska tillställningar att ta med sig i livet. Resultat
och uppdaterad totalställning finns i högerspalten och kommentera gärna om du
som läsare har någon kommentar kring detta. Nu gör vi som bollkarlarna och
blickar framåt. Nästa etapp går som vanligt nästa vecka och inbjudan läggs upp
här på bloggen...
Vid tangentbordet
Karl Tiselius
