Rapport från 2:a etappen av GiroGbg

Andra etappens väder var som sig bör

Med samling 17:50 kunde man som etappvärd snabbt konstatera att det vankades nytt deltagarrekord. Genom att räkna ihop antal cykellår och dividera med 2 så fick jag det till 14 startande! Klarblå himmel och sol gav en fin inramning på den sociala tillställningen. Denna gången stod två alternativ på menyn. Det skulle drygt två timmar senare kunna konstateras att alternativen från kvällens meny smakade utsökt...

På menyn för dagen stod en lagom lång bana (46,5 km) och en lite längre (59,1 km), vilket även det är nytt för girot. Tanken var att de båda skulle ta ungefär lika lång tid, vilket i sig medför olika tempo. Efter kort briefing, där såväl nya som tidigare deltagare av girot hälsades välkomna, kunde de lagom snabba amatörcyklisterna släppas lös å strax med ett litet försprång och därefter stack även de lite snabbare amatörcyklisterna. Proffscyklister fick som vanligt stanna hemma, då det gäller GiroGbg. Efter några minuter infann sig ett bra och njutbart team-körnings-tempo. Som planerat delades församlingen upp i en lagom fortkörande grupp och en lite snabbare för den längre sträckningen och även geografiskt sett vid Öjersjö.

Bansträckningen för GiroGbgs andra etapp: Lagom (46 km) eller lite längre (59 km)

Marie, Malin, Stefan & Calle vek följaktligen av ner mot Landvetter. I lätt medvind kunde de hitta ett bra tempo som passade alla och växeldra km efter km å bara njuta av det fina vädret. Som om det vore planerat så vänder man ju sakteliga om nere vid Inseros och cyklar med näsan mot solnedgången.  Sällskapet tog också tillfället i akt att stanna upp en snabbis för att i solens sista varma strålar avnjuta även en å annan snickers eller dylikt. Avslutningsvis och med nya snabba kolhydrater i blodomloppet väntade 15 km fri fart in till mål. Calle som varit dragvillig tidigare under loppet fick till slut ge sig mot Stefan och Malin som spurtade om en hedersvärd förstaplats in under Rv. 40 tunneln. Stefan snärtade till och visade att han trots föregången sjukdom ändå är starkast i familjen. Calle och Marie rullade nöjda i mål strax därefter.

På den längre banan hittades däremot inte ett lagom tempo så självfallet. Efter att ha maxat nedför Furulundsbacken, med Richard och Magnus längst fram i framstupa kamikaze ställningar, så höjdes tempot bort mot Jonsered. Fältet trycktes ihop då de adrenalinfyllda grabbarna i täten insett att de kört lite för fort. Väl i Jonsered blev det ett kort depå-stopp innan Bergspriset och de tillhörande bonussekundrarna skulle delas ut. Vissa satt mer i sina egna tankar och fokuserade på taktiken, medan andra öppet diskuterade om det inte var lämpligare att ta mållinjen för bergspriset lite närmare än vad det tidigare var planerat av etappvärden. Vi (som var mentalt närvarande) i diskussionen kom fram till att det var den första ensamma brevlådan på vänster sida som skulle vara mållinje. De andra två (nämner inga namn) trodde fortfarande att det var 6 km upp till bergspriset och startade därför lite långsammare då startskottet gick igen. Emil och Erik S var snabbast upp och belönades med 10 resp. 5 bonuspoäng i sammandraget. Erik J tog Richard på slutet och fick med sig de sista 3 poängen. Karl och Martin rullade sen över lagom nöjda över att ha tryckt på i backen men ändå inte slösat för mycket kraft. 

Martin var vidare inte sen med att berätta att han minsann kört diverse stenhårda maxtester kvällen innan (men tuffa maxtester har ju även wannabe-Ironman-killarna gjort precis enligt inlägget från 1:a april på deras blogg…eller hur var det nu?). Första etappens segrare i H17+ visar alltså att han minsann inte formtoppar sig utan ser sitt deltagande i GiroGbg som en del i bra veckoträning. Helt rätt! Bara 10-talet sekunder efter Martin trampade nybörjaren Christian upp förbi brevlådan. På högsta framväxeln dessutom. ”Nybörjarmisstag” kan man tänka, men så var inte fallet. Han hade lånat en gammal 80-tals-cykel där det inte går att komma ner på den låga kransen framtill. Imponerande från den snabbfotade GoTri-medlemmen.  Vad som också imponerade stort på alla dessa killar var nästa person upp, Nina Wolmesjö, som inte bara var snyggast i gänget, utan även visade sig superstark å utan problem kunde hänga med på långa banan i det tuffa tempot. På tal om snyggt var hennes avslutande spurt efter de 59 kilometrarna av världsklass. Mer om det senare. Magnus hängde också med på den långa banan, men har utelämnats i diskussionen kring bergspris då han självmant önskade få sticka lite i förväg innan Jonsered för att få avnjuta Härkeshutsvägen utan mjölksyra upp i bihålorna.

Tiden gick sen fort (framförallt eftersom vi hade så roligt) å väl framme i Landvetter var Magnus inhämtad och det skulle dröja några kilometer innan fältet drogs ut igen, då de piggaste för denna timme ökade takten igen. Väl nere i Inseros samlades fältet upp igen och på gemensam begäran var det dags för fotografering. ”Armar upp å sträck” blev temat för kortet och fotografen, Richard, fick order från några av deltagarna att ta ett fotografi snabbt. Inte alla som orkar hålla upp 10 kg rakt ovanför kroppen, vi är ju trots allt amatörcyklister å inte roddare.

Karl, Magnus, Emil, Nina, Martin, Erik J, Erik S och Christian. Foto: Richard

Efter fotograferingen var det slut på det roliga och en allvarligare stämning infann sig hos sällskapet. Det började ju bli dags för ”fri fart” och 15 km till mållinjen utan vidare förhållningsregler eller tvång till att vänta in andra.  Richard häller ut 1 kg vattnet i en av sina vattenflaskor mitt framför alla… ”Se-nu-blir-jag-lättare-psykning” månne…? Övriga deltagare tar sig en funderare. Vissa springer å pissar medan chansen ges. Nina konstaterar att ”ni grabbar pissar ofta”… Jojo. Nervositeten ökar och innan vi sätter oss på hojarna igen så gör vi fullt klart för alla var mållinjen är och hur den går ut från tunnelns första hörn 90 grader ut från vägkanten. Noterbart hur detaljer kan sätta färg på girot.

Väl uppe i kadens igen passerades Hällesåker och en något sliten etappvärd (skyller på hård träningsvecka) ropar ”fri fart” i hopp om att ingen ska reagera. Tre hungriga grabbar trycker till. Erik J, Richard och Emil lämnar de bakomvarande förvånade med sportdryck och energybars i halsgropen. Luckan blir snabbt 20…40….60 meter. Erik S, Martin och jag själv inser allvaret och ser till att avståndet stannar vid c:a 50 meter. Ytterligare några hundra meter bakom grupperar Nina, Christian och Magnus ihop sig till en egen 3-manna-grupp. 3 stycken 3-mannagrupper bildades i den långa å sega uppförskörningen till Benareby. Riktigt kul att det utvecklade sig till en form av random team-körning på detta sättet. Mindre kul att Erik Johanssons kedja hoppade och låste sig i en av de sista backarna, precis då grabbarna i tätklungan hade behövt hans dragvilja på platten som mest. Erik tvingades stanna och den andra 3-manna gruppen kunde flyga förbi och hans chans till etappseger gick tyvärr åt pipsvängen. Det bör här nämnas att det vid nästkommande liknande tillfälle bör överläggas om man kan göra en form av omstart för att låta alla få vara med och spurta utan missöden.

För spurta gillas skarpt av alla deltagarna. Spurten i ett cykelrace är som grädden på moset, pricken över i’et och summan av kardemumman o.s.v.. Efter att ha fiskört förbi Mölnycke var nu den främre fem-mannaklungan återställda från mjölksyra och började lägga upp planerna inför spurten. Vindstilla, fint och klart väder, småkyligt, ingen trafik på vägen, krampkänningar i vadmusklerna…ja, allt som skulle finnas med fanns där. Å pang sa det med 800 meter kvar till mål Erik Staxäng trycker till å alla andra försöker hänga på. Eriks ryck misslyckas, men föder möjligheter för Richard, som visat sig så start katt ladda på för ett perfekt efterföljande ryck och endast Martin kan ens vara i närheten av att utmana in över mållinjen. Dock verkar maxtesterna från gårdagen satt sina spår och förra etappens segrare får nöja sig med en andraplats och 80 nya poäng. 100-ingen gick till enför dagen mycket imponerande Richard. Karl spurtade ifrån Emil och Erik Staxäng, som ju inledde spurtandet fick bita i det sura äpplet och ta femteplatsen i femmannaklungan, dock väldigt nöjd å glad ändå.

Något senare rullade en bitter Erik Johansson in. Han som hade sån kraft och verkligen var på hugget. ”De var ju ingen gentlemannastil det där” fräste han å syftade till hur vi glatt tryckte ifrån honom då han fick kedjeproblem å tvingades stanna. Att hämta ikapp avståndet är möjligt, men nästintill omöjligt. Men allvarligt talat, vem vill i stridens hetta, stanna å låta Finnkampssegraren från förra året vara med i en spurt? Övriga deltagare, skrattade, i önskan om förlåtelse, bort Eriks kommentar. Väl förlåtna, kunde de 6 glada som gått i mål bevittna något av en höjdpunkt under girot. Nämligen spurtstriden mellan Nina och Christian. Innan detta skulle avgöras tryckte Magnus starkt ifrån i en långspurt. Christian som legat på stora framdrevet hela denna kuperade å lite längre bana gjorde allt han kunde för att skaka av sig Nina på slutet. Men vad han inte visste var att Nina lärt sig hur man utnyttjar vindsuget och på så sätt kan få otrolig fart i en avslutande spurt. I hastigheter kring 50-60 km/h lyckades hon tajma spurten helt perfekt och fullkomligt sköts iväg från Christian då hon väl tryckte till med 50 meter kvar. Vi åskådare och Christian själv gapade av beundran. Så ska en spurt genomföras enligt skolboken.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att denna den andra etappen gav på rejäl fysisk utmaning, men även sociala och gruppdynamiska tillställningar att ta med sig i livet. Resultat och uppdaterad totalställning finns i högerspalten och kommentera gärna om du som läsare har någon kommentar kring detta. Nu gör vi som bollkarlarna och blickar framåt. Nästa etapp går som vanligt nästa vecka och inbjudan läggs upp här på bloggen...

Vid tangentbordet
Karl Tiselius